Wolfgang

O, du dyre sol!Har jag icke mången gång kastat sorgsna blickar på rosorna ni sände mig i februari och sett spindelvävet som lägger sig likt en slöja kring bladen, och undrat - vem har ställt dom i den där fula vasen?
Det kan jag nu meddela dig om - det var Wolfgang som gjorde det!
Hur många gånger - svara mig! - har jag inte stått i alleén som löper likt en lina och jag voro dess lindansös genom er trädgård, och sett den lilla tallriken som står under det högsta trädet och undrat - vem ställde den där?
Jag vet att ni också tänkt samma sak, och ni har jag ett svar - det var Wolfgang som gjorde det!
Och har jag inte tagit på mig den vita bomullsklänningen jag bar första gången vi dansade och betraktat kaffefläcken som spritt sig likt en nyutslagen blomma över klänningslivet och dragit mig till minnes: Det var Wolfgang som gjorde det!
Har du tänkt på, att i min trädgårds sällsamma plantering, bland tulpanernas ljuva färger som skiner emot mig var dag och berikar min slitna själ med lycka, har någon pressat ner en hink med tillhörande spade, och var gång mina glåmiga ögon, som sett alltför mycket för att kallas vackra, faller på dessa föremål kommer en fråga rusande i mitt smärtande huvud:
Vem tryckte ner dom där?
Nu har jag fått svaret, efter år av funderingar, och, min älskade greve, ni kan aldrig gissa vem det var:
Det var WOLFGANG som gjorde det!
Ja, Wolfgang, och endast Wolfgang!
Nu löper förvåningen fritt i ert vackra ansikte!
Men jag har ju alldeles glömt bort att berätta om mina älsklingsskor - dom röda med vit brodyr - som jag fann i hallsalen, fyllda av salladsblad. Jag hade inte hjärta att tömma dom, men givetvis funderade jag på vem som lagt all den gröna salladen i mina skor.  Lämpligt nog kom en tjänsteflicka förbi och berättade vem som hade gjort det:
Det var Wolfgang som gjorde det!
Tack så innerligt för brevet ni skickade mig. Jag kysste kuvertet, ty jag visste, att era ögon tittat på det och därmed var det helgat, och då jag öppnade brevet och såg på er älskliga handstil, såg jag att någon lagt grönt slem i kuvertet.
Vadan detta slem? tänkte jag, vem kan ha lagt det i kuvertet - men snart fick jag svaret:
Det var Wolfgang som gjorde det!
Men, du ska veta,  att jag var dag sitter i burspråket och ser ut över min vackra omgivning, som för mig icke kan bli något annat än ett sorgens landskap, då ni icke finns i det, och då jag lutar mig emot fönstret och låter en tår falla ner i min tekopp, ser jag, att någon målat ett glatt ansikte med gul färg på glaset, och då jag frågade köksan, vem som målat det, svarade hon, att det var Wolfgang som gjorde det.
O, käre greve von Mecklenburgerstein! Mitt hjärta känns tungt av kärlek! Jag orkar inte med att icke få se er längre - var dag känns som en uppoffring! Idag, ikväll, i afton, ska jag dränka mig! Ty jag vet, att ni icke älskar mig - ni älskar grevinnan von Krausenbertoltheim! Så, nu beder jag er - tag farväl av mig! Imorgon, då ni finner mig i er slottsjö, och frågar er trädgårdsmästare, vad som hänt, kommer hans svar att vara detta, sant och sorgset:

Det var Wolfgang som gjorde det!

//Hilda