Det är Anna här, (hon som typ aldrig gör inlägg). Nu gör jag det i alla fall, även om det är sent. Jag ska lägga ut den första sorgliga dikten på poesipistolerna. Tror jag i alla fall. Jag skrev den just, så den kanske inte är så bra. Plus att jag är trött, men jag hoppas in tycker om den. Jag ska jobba lite mer på den senare, det här är bara ett utkast kan man säga. Hur som helst nu ska jag sluta prata så att ni kan läsa dikten. Igen hoppas in tycker om den. Den heter "Spela Piano". Dåligt namn jag vet.
Det har gått nästan 10 år sedan jag sist såg dig
Ändå har det inte gått en dag utan jag har tänkt på dig
Eller utan att jag har suttit vid pianot
Bara suttit inte spela, det klara jag bara inte av
Jag har inte klarat av det på 10 år
Jag vill, jag önskar att jag kunde, men varje gång jag försöker så kan jag bara inte
En vind blåser genom fönstret och jag hör något jag inte hört på 10 år
Din röst, ditt skratt som ekar genom rummet
Jag sätter händerna på tangenterna, och utan att tänka börjar jag spela din melodi
Det känns så lätt och naturligt, som om jag aldrig slutat
Mina tårar faller, inte sorgsna tårar utan glädjetårar
För första gången på 10 år kan jag spela och le
Smärtan och sorgen är borta, men mimerna är fortfarande kvar
En än gång hoppas in tyckte om den. Säg gärna vad ni tyckte, och kom ihåg detta är bara ett utkast. Det var allt för mig. God natt, och ha det bra. =)
1 kommentar:
Åh, Anna, du är bäst!
Skicka en kommentar