Och ett piano











- Hoppla! skrek den grumlige alltmedan han kliade sitt skägg. Det var inte en enkel uppgift.
Då han formulerat och formaterat klart meningen, gick han för att sätta sig i den lilla korgstolen.
- Min fru har inga glasögon, sa han kärvt.
Själv hade han bara ett glasöga så det var ett konstigt påstående. Tea och Torbjörn kom gående emot honom.
- Min lille karl, min lille man, sa Tea förnumstigt, dig är det jag drömmer om.
Den grumlige svarade inte. Torbjörn studsade iväg för att låta makarna ha sitt äktenskapsgräl ifred.
- Kom hit kvinna, sa den grumlige.
Tea ställde sig framför honom och gnolade på en liten slagdänga från förr.
- Vad är det som sticker upp där borta vid skogsbrynet? frågade maken sin hustru.
- Mitt vänstra ben, Karl, sa Tea.
- Ja, just det, sa Karl, det du en gång förlorade.
De satt i tystnad. Ingen sade något. Det är det jag menar med tystnad. Då tystnaden var bruten visste de båda att den hade brutits på följande sätt:

Tea började gå mot sitt vänstra ben. Då störtade Karl emot henne och sjönk ner framför henne för att bevisa att han var henne underlägsen i intelligens, men Tea sprang mot sitt vänsterben med gobelängens muskelkraft.
- Tea! Du är ju... du...
Karl hoppade runt på sitt ben och stöttade sig med det andra psykiskt sätt.
- Äsch, du vet bara vad du vill men du gör ingenting åt det, snäste Tea.
- Min Teablomma, som har planterats en gång! konstaterade Karl den grumlige.
Så blev de glada och Tea lät honom hylla hennes vänsterbens uppriktighet och uppfinningsrikedom. Den kvadraterande snyftelsens tid var i vindsförrådet, Karl och Tea Rönnåker var inte längre gargoyler.