En konversation i fyra akter

Person 1: Jag heter Evert. Jag är grön.
Person 2: NOOO!
Person 1: Jag är en gröngöling. Grönland är mitt hem.
Person 2: Hur vet jag då, att du talar sanning?
Person 1: Fråga mig en fråga som bara jag kan svara på.
Person 2: Vad är min favoritfärg, och vad är din favoritfärg?
Person 1: Din favoritfärg är grön, min favoritfärg är grön. Allas favoritfärg är grön. Grön väger upp för allting hysteriskt de andra färgerna kan påminna om.

Person 2: !!!Futurist Freud är tillbaka! Vad har du förfört nu din dråpare!
Person 1: Har du hört - Futurist Freud har förfört ett futtigt liv i futuristiskt feministiska funderingar. Det är ett hot, denna pennvässare av surrealism.
Person 2: Men är inte futuristisk surrealism ett hot mot kristendomens religiösa ritval? Är inte hotet större än Freud?
Person 1: Jovars, bevare mig väl. I kristendomens muslimska ornament finns ingen plats för futuristisk surrealism. Dadaismen är magsjuk och kan inte heller komma till festen i kryptan. Så det kan bli...
Person 2: Men orättvisor växer mellan de kulturella slagkämparna! Freud förutsåg att alla fick komma! Nu är hans livsverk bortkastat!
Person 1: Ja, hans biografiska memoarer över sina tankar har ramlat över kanten till vardagens sjömän. Hans spådomar var som ett dansnummer, och nu är han inget mer än en misslyckad hantlangare av idéer.
Person 2: Hur rätt du än må vara så lider jag av samvetskval! Vilka är vi att låta hans memoaer rinna genom våra kulturella händer?
Person 1: Yakob har ansvaret för Freuds felsägningar. Han måste förstå att memoarerna är otroligt viktiga. Inte ens Osip kan unna dom att rinna ut i sanden.
Person 2: Han måste då undanröjas. Den där kulturella futuristen - jag måste bort!
Person 1: En futurist hit och dit gör väl ingen fluga förnär, bara det inte är Majakovskij. Han är den enda som kan tala Freud tillrätta med sitt prat om grammofoner och höghus. I burken såg jag memorarerna, förresten.
Person 2: Jag antar att dina beslut är de rätta, bara Yakob inte får fria händer. Moderna nämnanden är avskräckande. Tänk bara på Linda Bengtzing!
Person 1: Ja, tänk - alla flickor utom hon! Och när vindarna vänder, vad skulle hon göra då? Vara med i Melodifestivalen en gång till? Det vore inte kulturellt, snarare rättfram humanism.
Person 2: Du har så rätt. Hennes kulturego skulle multna till Freuds kulturella modernism. Stackars krake.