En konversation i sju akter

Person 6: Osip ser allt...! Lämna tillbaka pengarna till Osips mor, Natasja Kulyginskaja! HAHA!
Person 102: Jag tänker inte ge mig! Inte förrän mordet är erkänt.
Person 6: Du påstår att jag genomförde ett mord. Ok, det är sant. Jag mördade Charlotte Brontës hundvalp. HAHA! Det var 169 år sen!
Person 102: Såren kanske inte förmås läkas! MÖRDARE!!!
Person 6: Charlotte har redan förlåtit mig. Hon hade ändå tänkt äta upp den inom en snar framtid. Mitt samvete är rent som en skjorta om söndagarna.
Person 102: Och Osips mor!? Hur förklarar du det!?
Person 6: Om du syftar på mitt någon drastiska sätt att klappa henne på huvudet med en stekpanna, kan jag bara säga till mitt försvar: Hon åt upp sin granne! Var det snällt gjort, tycker du?
Person 102: Men hade du någon rätt att "slå" in din åsikt i deras tvist!? Osip är nu moderlös och jag är hysteriskt ojämn i humöret!
Person 6: Jaha, skall jag stå till svars för ditt vilda temperament!? Jag vet vad du gjorde mot Vladimir Andersson. Du kan ínte neka din ärelystnad!
Person 102: Nej det kan jag inte, men jag vill inte neka den. Men du kryper och gömmer dig bakom Carl von Linnés axel!
Person 6: Påstår du att jag gömmer mig bakom hans lögner! Jag är ingen fisk! Carl är en bra karl, tillskillnad från Vomit.
Person 102: Men Vomit är ärlig och stark! Jag är inte emot Carl, jag gillar honom! Men du missbrukar hans vänlighet!
Person 6: Han är bara en blommig median! Och lite te kan han väl bjuda på. Vomit är ju ynklig - och du manipulerar honom! Argh! Tror du att du är Ava Gardner eller!? Svarta datorer!
Person 102: Vomit är min bror!
Person 6: ULK!? Med portmonnän...?
Person 102: Med portmonnän...
Person 6: Oooh... jag hör ragtime-musik genom fönstret... min handleds chock. Och... Foki...?
Person 102: Foki?
Person 6: Kawaii nee? Ringer sen. Chiao!
Person 102: Ok, ses på rasten.

//Ellen & Hilda